Köpenhamnsresan Del 1 – hotellet

IMG_4408Dagen innan vi åkte till Köpenhamn, ringde de från Hotellet vi hade bokat och berättade att de var överbokade. Därför undrade de om det var något problem om vi blev uppgraderade och flyttade till ett annat hotell. Såklart till samma pris, inga problem sa vi. Vi hamnade på Palace Hotell, precis i början av Ströget, superbra läge med andra ord och väldigt fint fyrstjärnigt hotell. Enda problemet var att fast vi hade bokat två enkelsängar, fanns det bara ledigt rum med dubbelsäng. Inga problem egentligen, Jag och härligaste vännen D har ju redan fått samsas om en säng när vi var fyra tjejer i Indien.

IMG_4409Härligaste vännen D som jag känt i 12 år tittar ner från vår balkong mot Ströget!

IMG_4411Hotellet är ett gammalt hotell, tegelbyggnad, välkänt i Köpenhamn med charmiga gamla detaljer. Älskar kontrasten mellan teglet och fönstren!

IMG_4412Härligt väder hade vi och härlig utsikt med!

IMG_4413Som sagt, den utsikten går inte att klaga på!

IMG_4423Mitt älsklingskort från vår resa faktiskt! Alla charmiga detaljer i hotellet, och ljuset som kommer in genom fönstret!

Att det var en uppgradering var nog ingen underdrift, vi hade verkligen tur, underbart hotell, vackra och fräscha rum, god frukostbuffé samt bra service!

Rekommenderas varmt! /Bokälskande mamman

 

Bokälskande mamman läser; Sommarhuset

IMG_4494Igår läste jag klart ”Sommarhuset”, Anna Fredrikssons debutroman. En riktig sidvändare som jag tyckte mycket, mycket om!

Bokens handling centrerar sig kring Eva. Den äldre systern som inte haft någon kontakt alls med sina mycket yngre syskon. Deras mamma har precis dött och arvstvisten är ett faktum. Syskonen finner sig plötsligt boendes sida vid sida i det idylliska sommarhuset i skärgården som mamman ägde. Eva som  anser att hon har rätten till sommarhuset, då de andra inte har varit där på ett tio-tal år. Samt syskonen Anders och Maja som plötsligt dyker upp med sina respektive och vill få i ordning huset inför en försäljning.

Tvisten om sommarhuset, svårigheten med att plötsligt samsas med människor, familj som inte längre känner varandra och ögonblicksbilder och minnen från förr är det som för handlingen framåt. Vi kastas in i en sommarvärld i en idyllisk skärgårdsmiljö, där man riktigt kan föreställa sig doften av nyklippt gräs, rosor, morgondaggen som nakna fötter möter på vägen till bryggan, kluckande vågor, solvarma klippor, och vita, lätt rangliga staket. Samtidigt öppnas dörrar till syskonens uppväxt, med en lite frånvarande mamma som var svår att lära känna och komma nära inpå, särskilt för de yngre syskonen. Under Evas samtal med grannen Pelle får hon också lite inblick i en annan mamma,en mamma hon inte känner igen, en mamma som tyckte om att dansa.

När du läser boken infinner sig verkligen den där sommarkänslan och du kan riktigt stiga in i Sommarhuset och syskonens värld, allt tack vare den detaljrikedom som Anna Fredriksson skriver med. Boken är skriven med värme och lätthet men tar samtidigt upp svåra ämnen, allt upplevt av de komplexa karaktärerna som du känner så starkt med. Hade gärna sett en fortsättning!

Rekommenderas varmt! /Bokälskande mamman

Titel; Sommarhuset

Författare; Anna Fredriksson

Förlag; Månpocket i överenskommelse med Bokförlaget Forum, Stockholm

ISBN; 978-91-7503-020-3

Träning – min bakgrund och historia.

inspiration

För ett tag sedan lovade jag att jag en dag skulle jag berätta min bakgrund och historia angående träning. Nu har den dagen kommit. Jag har länge velat lite om att sätta ord på det hela, men på sätt och vis är det också svårt.

När jag var yngre var jag aldrig bekväm i min kropp. Jag var inte särskilt förtjust i idrotten på skolan. Var alltid en av de som blev vald sist och inte bra på någon sport överhuvudtaget. Provade bl.a. på fotboll, men det var inget för mig. I mellanstadiet någon gång började jag dansa, och det trivdes jag med, trots uppvisningarna! Jag dansade Street, funk, Hiphop och jazz. Visserligen höll jag på i närapå 6 år, men på total amatörmässig nivå, en gång i veckan var det. Dock fick jag sluta sedan tack vare mitt knä, som inte trivdes alls i att hoppa upp och ner på golvet. Det låste sig helt enkelt och det var plågsamt när det ”låstes upp” och ofta blev jag haltande ett tag. Där någonstans slutade jag träna.

I tidig tjugoårsålder när jag började gå ut som mest så var det dans som gällde. Jag och mina kompisar ställde oss på dansgolvet direkt, och sedan gick vi inte därifrån innan stället stängde. Samtidigt hade jag också min första vända till en sjukgymnast, tack vare att jag jobbade i sjukvården så fick jag lite problem med rygg och axlar. Jag trivdes faktiskt rätt bra med de övningar jag fick då, styrkeövningar som skulle bygga upp mina muskler lite. Men framförallt var det alltså flera timmars dans per vecka som gällde då. Det slutade då jag blev sambo och började plugga på högskolan. Helt plötsligt hade jag inte tiden eller lusten längre. I mitten av tjugoårsåldern så började jag istället att simma. Dock väldigt sporadiskt, men det var ändå något som tilltalade mig, ingen att tävla med förutom en själv och lugnet som infann sig för varje tag som jag tog.

När jag sedan separerade så började jag gå ofta till gymmet, tillsammans med en kompis. Vi brukade mestadels gå på bandet och köra lite styrka som komplettering. Jag började tappa de sambo kilona som jag hade lagt på mig. Det hela var faktiskt jätteskönt och jag gillade särskilt att gå på bandet. Jag tyckte det var lättare att hålla tempot på bandet jämfört med om man gick på promenad.

Efter en Nya Zeeland resa blev jag väldigt inspirerad av triathlon och uthållighetstävlingar. Inte så att jag ville bli en uthållighetslöpare, men jag ville ta min träning ett steg längre. Där och då i Nya Zeeland började jag springa, eller jag jogga så gott jag nu kunde. I tjugoårsåldern hade jag nämligen också blivit diagnostiserad med förkylnings- och ansträngningsastma. Fördelen med denna diagnos var att jag slutligen förstod varför det var så j-la jobbigt så fort vi skulle springa på idrotten, så jag visste vad jag hade framför mig. Det skulle inte bli lätt, jag vill också helst undvika att ta medicin så mycket som möjligt. Därför fick jag börja lära mig att ta kontroll över min andning. Med tiden har jag lärt mig att hantera den bättre och nu har jag för det mestadels koll på vart min gräns går.

När jag kom hem från min resa fortsatte jag med löpningen. Jag märkte att jag verkligen trivdes med det, det var ett skönt sätt att reda ut tankar, men också att släppa tankar. Jag blev snabbt fast! Jag ställde också snart upp i mitt första lopp. Samtidigt började jag också att cykla till mitt sommarjobb ett par dagar i veckan. En enkel resa på 22 km. Turligt nog bodde i alla fall mina föräldrar i närheten av jobbet. Så det var inte alltid jag cyklade hem samma dag. Jag trivdes verkligen i detta och mådde riktigt bra. En stor höjdpunkt var när jag ställde upp i motionärsklassen på Djurgården Sprint Triathlon. 400 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. När jag först kom dit ville jag nästan bara ge upp och åka hem igen, för alla såg så proffsiga ut. Men jag stannade kvar och tog mig igenom loppet, på en tid som var mycket bättre än vad mitt mål var! Jag var sjukt stolt över mig själv!

Allt var således jättebra, jag hade äntligen hittat mig själv och den sport jag trivdes med. Fördelen med löpning var såklart också att du bara behövde snöra på skorna och sedan ge dig av. En dag ändrades allt då jag inte såg vart jag gick och trampade snett i en grop i asfalten. Vrickade foten tänkte jag, vilade ett tag från löpning och började sen, för att inte ens kunna slutföra min runda. Fram och tillbaka höll jag på, innan jag till slut gick till läkare. Trolig bristning i ledbandet löd domen och jag fick börja hos sjukgymnast igen.

Dock har foten alltid varit svag sedan dess och sedan har jag oturligt nog slagit upp det inte bara en gång utan flera. Bl.a. har jag ramlat nerför trappan i trapphuset vid vår gamla lägenhet. Har också trampat snett i en annan trappa, då jag hade ett par högklackade skor, det var ju bröllop! Stackars de middagsgäster jag (spiknykter!) ramlade in i. Det hela var dråpligt minst sagt!

I samma veva som jag trampade snett blev jag sambo igen, (med Pappa D denna gång) och trots hård rehabträning började kilona smyga sig på igen. Träningen blev aldrig riktigt densamma efter min olycka. Efter ett par år blev jag sedan gravid med Fröken E. Såklart gick jag upp en hel del då också. Kanske framförallt för att jag inte hade en sådan lätt graviditet. Vi hade en del problem, och fick bl.a. göra en del extrakollar och extra ultraljud. I princip blev jag sittande på soffan i 6 månader. De sista tre månaderna hade jag sådan svår foglossning att jag inte ens kunde gå runt kvarteret.

När Fröken E sedan föddes tänkte jag att nu sjutton ska det bli ordning på torpet igen. När hon var halv-året så försökte jag börja springa igen. Under alla dessa år har jag försökt ta mig tillbaka till löpningen, jag har saknat den enormt. Men inte heller nu gick det, mitt knä som har besvärat mig från och till ändå sedan jag slutade med dansen ville inte riktigt.  Nu började en period med läkarbesök, röntgen och sjukgymnast (min sjätte i ordningen!). Slutdomen blev att det är två problem, dels en benpåläggning som sitter precis där ledbandet sitter och dels att mina muskler blev så försvagade under graviditeten att de inte kan hålla knäskålen ordentligt på plats. Slutligen efter ett år (mars i år) fick jag en knäoperation, och här är jag nu. Rehabtränar ännu en gång och försöker ta mig tillbaka till löpningen.

Så nästa gång du möter en löpare som kanske kämpar lite och du småler åt, tänk på detta; det kan vara jag, en småbarnsmamma med en jobbig graviditet bakom sig, med en brokig träningshistoria, med år av ”kan inte, fast jag vill” som rehabtränar för sjätte gången och försöker kämpa på, trots astman! Detta är min historia, vilken är din? /Bokälskande mamman

Att tillbringa lördagskvällen på akuten…

… är aldrig roligt. Allra minst om det handlar om Fröken E! Jag hade precis gjort välling och skulle gå och natta henne, bara hämta vällingen och stänga hennes fönster först. Då hör jag en duns och strax därefter börjar hon gråta och ropa på mamma. När jag kommer dit verkar det som om hon stått i sin lära-gå vagn och trillat handlöst rätt fram, hon blödde rejält från mun och näsa. Tog såklart upp henne och försökte stoppa blodet men det bara rann å rann. Grabbade snabbt telefonen och sprang sen ut och knacka på hos grannen. Grannen har dygnet runt sjukvårdare hos sig, så jag visste att någon skulle öppna. Där fick jag hjälp med att stoppa det värsta och kunna ringa Pappa D som befann sig vid sommarstugan för att laga tak. När det värsta lugnat ner sig kunde jag ringa 1177 och blev då skickad till akuten. Där var det tjockt med folk så efter lite mer än en halvtimme blev vi vidareskickade till jourcentralen istället. Där behövde jag bara vänta en dryg timme innan vi fick komma in. Läkaren som undersökte trodde dock att det inte var någon fara, tänderna verkade sitta, han menade på att det inte verkade som om hon slagit sig kraftigt i huvudet, hon hade ju inte kräkts eller vad jag vet varit avsvimmad. Så det var bara observation som gällde… Stackars Fröken E, hon har svullen näsa och en fet fläskläpp.. Visserligen är hon fortfarande söt som socker, men ser lite ärrad ut… och den här mamman var skärrad, var ju så mycket blod!

 

Nu förhoppningsvis pusta ut lite.../Bokälskande mamman

Fröken E kan räkna!

Mammaskryt följer! Fröken E, inte ens två år kan räkna!

Varje morgon så räknar vi högt tillsammans hennes D-droppar – 5 st. Ikväll när jag gjorde hennes välling hade jag henne på höften, jag började därför räkna måtten högt. Som vanligt upprepade hon efter mig. Vår konversation löd; ” Ett – ett, Två – två, Tre – ett, två, tre (här tappade jag måttet och det tog en sekund och då fortsatte hon!) Fyra, fem!

Snacka om att jag tappade hakan! Började pussa på henne och skratta, skyndade mig till telefonen för att ringa Pappa D som befann sig på kvällsaktivitet med jobbet!

Det kom så naturligt, och i rätt ordning! Det kan man kalla automatiserat!

Stolt!  /Bokälskande mamman

Ännu en inredningsförälskelse

Lene-Bjerre_outdoorProduktbild från Lene Bjerre.

Alltså, ni får nog ursäkta mig lite. Jag är lite fokuserad på inredning just nu efter helgens Köpenhamnresa då det shoppades inredning. Jag måste bara nämna Lene Bjerre, ännu en dansk design som står för (enligt mitt tycke) klassisk elegans som flörtar lite med det marina, New England, Newport, Hamptonsstilen och lite lantliv. I Köpenhamn hittade jag Lene Bjerre både på Illum och på Magasin. Tyvärr så blev det någon konstig ljusinställning på min kamera när vi var i Köpenhamn, bilderna blev väldigt bleka och jag kunde inte lösa det förrän jag kom hem. Därför får ni hålla till godo med en inspirerande produktbild istället. Mumma för ögonen!! Kärlek!

Älskar denna stil! /Bokälskande mamman

Ps. Mer hittar ni på http://www.lenebjerre.dk

En småbarnsförälders bekännelser; Att längta till jul i juni??

greengate julBild från senaste katalogen från Greengate. Lånad från http://catalogue.greengate-imagebank.dk/AutumnWinter2013/

Alltså, jag måste ju bekänna en sak… Eller, egentligen två! För det första så är jag en julnörd! Jag ÄLSKAR julen och allt som har med julen att göra; Att mysa med familjen, traditioner, dricka varm choklad efter en uppfriskande promenad, lätta snöflingor som faller på min näsa, knarrandet under skorna, varma filtar, mysiga kuddar, dåliga julfilmer, doften av gran, smaken och lukten av pepparkakor och mandariner, tisslandet och tasslandet med julklappar osv.osv.

Nästa sak jag måste erkänna är att jag kan vara lite av (eller kanske mycket) en porslinsjunkie. Jag älskar fint porslin, att kunna duka fint de få tillfällena vi har gäster (blir tyvärr färre nu sedan man är småbarnsförälder, livet går nämligen (  😉 Pappa D!) i 110 km i timmen!) Tyvärr har vi inte tillräckligt stort kök eller förvaring, så jag är lite begränsad i mina inköp minst sagt! Men kör hårt på vårt Höganäsporslin till vardags och har också lite Greengate som förgyller vardagen.

Att då Greengate idag släpper sin underbara höst/vinter kollektionskatalog får mitt hjärta att klappra fortare och det är därför jag nu, mitt i juni, kan sitta och längta till jul….

Att det klapprar fortare beror på att den färg som jag har mest på porslinet här hemma är grått och rött, och det är även de färgerna jag brukar inreda med till jul, när man sedan ser katalogen förstår man nog….

Å här hittar ni den; http://catalogue.greengate-imagebank.dk/AutumnWinter2013/

Trevlig läsning! /Bokälskande mamman

Nedräkning; drygt 13 timmar..

Tjoohoo! Om drygt tretton timmar kommer jag befinna mig i Köpenhamn! Jag och en av mina bästa vänner D, ska lämna man och barn hemma och bara ha en härlig tjejhelg! i ska strosa på Ströget, fika på café, prata och njuta men framförallt shoppa! Greengate, Tine K, Day, Hagendornhagen, Lisbeth Dahl m.m här kommer vi!

För övrigt ringde de från det hotell vi hade bokat idag, tyvärr hade de överbokat. Istället undrade de om det var ok att vi blev uppgraderade till ett fyrstjärnigt hotell istället, till samma pris förstås. Helt ok tyckte jag!

Nu drömma om inredning, snart, snart shoppa! /Bokälskande mamman

PS. Kameran är redan nedpackad, så tyvärr inga bilder.. DS

Kvällens lektyr

IMG_4395Kvällens lektyr…

Dagar när min väckarklocka ringer runt fem-snåret fungerar jag inte riktigt som människa! Jag är inte en morgonmänniska! Självklart är det bara att gå all in på jobbet och sedan fram till Fröken E går och lägger sig. Men så fort man sedan sätter sig går andan ur en. Sådana dagar är skönt att hänga med Pappa D i soffan! Ikväll får jag också sällskap av lite inredningstidningar, måste ju samla inspiration inför Köpenhamn i helgen!

Nu, bläddra i tidningarna! /Bokälskande mamman