Dagen efter..

IMG_4497Pappa D och Fröken E myser i sängen..

Segt så här dagen efter är bara förnamnet, (och då ska ni veta att jag inte dricker alkohol!) vaknade trots allt med huvudvärk. Förmodligen en bieffekt av det kvava vädret vi haft ett par dagar nu. Som en sann midsommarafton var vädret verkligen skiftande igår, från åskoväder och spöregn till blå himmel och strålande sol.

När vi åkte ut till Pappa D´s bror med familj hade vi regnjackor och Fröken E gummistövlar och sydväst. Kändes nästan som midsommaraftonen i Vi på Saltkråkan (som jag för övrigt ÄLSKAR!). Turligt nog kunde vi trots allt sitta ute hela dagen då det klarnade upp. Massa mat och jordgubbar samt en och annan lek fullgjorde vår midsommarafton. Att Fröken E sedan kunde hålla sig uppe till 22 förvånade oss, men hon tycker det är så roligt att leka med sina tre kusiner!

Men som sagt, här hemma idag har det varit segt! Sedan har jag faktiskt haft svårt att lägga från mig boken jag läst, trots att jag egentligen borde ha städat och fixat här hemma. Men nu är den utläst, mer om den senare!

Nä, man kanske skulle försöka sig på att städa lite nu då, eller springa! Det är jag sugen på! Fast Fröken E har somnat, och vi skulle ju ha filmkväll förresten och det vore mysigt!

Varför har vi inte fler timmar på dygnet när man väl är ledig??/Bokälskande mamman

Annonser

Köpenhamnresan Del 2 – Shoppingen

IMG_4425Efter att vi hade installerat oss på hotellet så började det roliga – shoppingen! Första riktiga stoppet blev hos Sostrene Grenes, (vi hann faktiskt dit för två vändor!). Här lite Rice inspirerat.

IMG_4431Älskar korgar i alla former, tyvärr fick ingen följa med hem. För skrymmande tyckte jag (detta var innan tårtfatet 😉 )

IMG_4451 Blev ett antal vändor fram och tillbaka längs Ströget under både lördagen och söndagen. Här Illum! Åh, tänk om Fröken E hade kunnat haft den lilla soffan i hennes rum!

IMG_4452Fortfarande Illum! Tänk om Fröken E hade varit lite äldre, då hade skrivbord med ”tallrikshylla” varit givet! Älskar skrivbordet också!

IMG_4453Underbara kuddar! Hade passat i Fröken E´s rum som har lite uggletema. Fick inte med mig någon hem dock, denna resa blev det mer grejer till mamman! 😉

IMG_4454Måste verkligen ta en resa dit i höst också, men för att shoppa lite mer barninredning! Som jag tidigare skrev blev det någon konstig inställning på kameran, så jag har tyvärr inga fler shopping inspirationsbilder..

IMG_4456Inte världens bästa bild, men måste bara visa detaljarbetet på trappräcket hos Royal Copenhagen! Så vackert!

IMG_4442Lördagskvällen avslutade vi med en god middag i Nyhavn! Så härligt väder!

IMG_4460En del av mina inköp. Sista affären vi gick in i innan vi skulle hem var faktiskt HM home, att de hade 50 % rea hade vi inte räknat med, men det tackade vi ju inte direkt nej till, så de flesta textilerna är därifrån, frånsett lite Greengate som jag köpte på Plint. Där köpte jag även Greengate muggarna liksom karaff. Blåvitt proslin från Sostrene Grenes, Tårtfat från Lisbeth Dahl.

IMG_4463Fröken E fick bl.a. uggleväskan i present. Blåvitt (ser mörkare ut dock) porslin från Sostrene Grenes, Gråa muggar från Greengate (Plint), karaff från Plint.

Rekommenderar verkligen Plint! Fin inredning (Greengate och House doctor bl.a.) och bra service! Bokaffären snett mittemot Plint (kommer inte ihåg vad den heter) är också väldigt bra! / Bokälskande mamman

Köpenhamnsresan Del 1 – hotellet

IMG_4408Dagen innan vi åkte till Köpenhamn, ringde de från Hotellet vi hade bokat och berättade att de var överbokade. Därför undrade de om det var något problem om vi blev uppgraderade och flyttade till ett annat hotell. Såklart till samma pris, inga problem sa vi. Vi hamnade på Palace Hotell, precis i början av Ströget, superbra läge med andra ord och väldigt fint fyrstjärnigt hotell. Enda problemet var att fast vi hade bokat två enkelsängar, fanns det bara ledigt rum med dubbelsäng. Inga problem egentligen, Jag och härligaste vännen D har ju redan fått samsas om en säng när vi var fyra tjejer i Indien.

IMG_4409Härligaste vännen D som jag känt i 12 år tittar ner från vår balkong mot Ströget!

IMG_4411Hotellet är ett gammalt hotell, tegelbyggnad, välkänt i Köpenhamn med charmiga gamla detaljer. Älskar kontrasten mellan teglet och fönstren!

IMG_4412Härligt väder hade vi och härlig utsikt med!

IMG_4413Som sagt, den utsikten går inte att klaga på!

IMG_4423Mitt älsklingskort från vår resa faktiskt! Alla charmiga detaljer i hotellet, och ljuset som kommer in genom fönstret!

Att det var en uppgradering var nog ingen underdrift, vi hade verkligen tur, underbart hotell, vackra och fräscha rum, god frukostbuffé samt bra service!

Rekommenderas varmt! /Bokälskande mamman

 

Bokälskande mamman läser; Sommarhuset

IMG_4494Igår läste jag klart ”Sommarhuset”, Anna Fredrikssons debutroman. En riktig sidvändare som jag tyckte mycket, mycket om!

Bokens handling centrerar sig kring Eva. Den äldre systern som inte haft någon kontakt alls med sina mycket yngre syskon. Deras mamma har precis dött och arvstvisten är ett faktum. Syskonen finner sig plötsligt boendes sida vid sida i det idylliska sommarhuset i skärgården som mamman ägde. Eva som  anser att hon har rätten till sommarhuset, då de andra inte har varit där på ett tio-tal år. Samt syskonen Anders och Maja som plötsligt dyker upp med sina respektive och vill få i ordning huset inför en försäljning.

Tvisten om sommarhuset, svårigheten med att plötsligt samsas med människor, familj som inte längre känner varandra och ögonblicksbilder och minnen från förr är det som för handlingen framåt. Vi kastas in i en sommarvärld i en idyllisk skärgårdsmiljö, där man riktigt kan föreställa sig doften av nyklippt gräs, rosor, morgondaggen som nakna fötter möter på vägen till bryggan, kluckande vågor, solvarma klippor, och vita, lätt rangliga staket. Samtidigt öppnas dörrar till syskonens uppväxt, med en lite frånvarande mamma som var svår att lära känna och komma nära inpå, särskilt för de yngre syskonen. Under Evas samtal med grannen Pelle får hon också lite inblick i en annan mamma,en mamma hon inte känner igen, en mamma som tyckte om att dansa.

När du läser boken infinner sig verkligen den där sommarkänslan och du kan riktigt stiga in i Sommarhuset och syskonens värld, allt tack vare den detaljrikedom som Anna Fredriksson skriver med. Boken är skriven med värme och lätthet men tar samtidigt upp svåra ämnen, allt upplevt av de komplexa karaktärerna som du känner så starkt med. Hade gärna sett en fortsättning!

Rekommenderas varmt! /Bokälskande mamman

Titel; Sommarhuset

Författare; Anna Fredriksson

Förlag; Månpocket i överenskommelse med Bokförlaget Forum, Stockholm

ISBN; 978-91-7503-020-3

Träning – min bakgrund och historia.

inspiration

För ett tag sedan lovade jag att jag en dag skulle jag berätta min bakgrund och historia angående träning. Nu har den dagen kommit. Jag har länge velat lite om att sätta ord på det hela, men på sätt och vis är det också svårt.

När jag var yngre var jag aldrig bekväm i min kropp. Jag var inte särskilt förtjust i idrotten på skolan. Var alltid en av de som blev vald sist och inte bra på någon sport överhuvudtaget. Provade bl.a. på fotboll, men det var inget för mig. I mellanstadiet någon gång började jag dansa, och det trivdes jag med, trots uppvisningarna! Jag dansade Street, funk, Hiphop och jazz. Visserligen höll jag på i närapå 6 år, men på total amatörmässig nivå, en gång i veckan var det. Dock fick jag sluta sedan tack vare mitt knä, som inte trivdes alls i att hoppa upp och ner på golvet. Det låste sig helt enkelt och det var plågsamt när det ”låstes upp” och ofta blev jag haltande ett tag. Där någonstans slutade jag träna.

I tidig tjugoårsålder när jag började gå ut som mest så var det dans som gällde. Jag och mina kompisar ställde oss på dansgolvet direkt, och sedan gick vi inte därifrån innan stället stängde. Samtidigt hade jag också min första vända till en sjukgymnast, tack vare att jag jobbade i sjukvården så fick jag lite problem med rygg och axlar. Jag trivdes faktiskt rätt bra med de övningar jag fick då, styrkeövningar som skulle bygga upp mina muskler lite. Men framförallt var det alltså flera timmars dans per vecka som gällde då. Det slutade då jag blev sambo och började plugga på högskolan. Helt plötsligt hade jag inte tiden eller lusten längre. I mitten av tjugoårsåldern så började jag istället att simma. Dock väldigt sporadiskt, men det var ändå något som tilltalade mig, ingen att tävla med förutom en själv och lugnet som infann sig för varje tag som jag tog.

När jag sedan separerade så började jag gå ofta till gymmet, tillsammans med en kompis. Vi brukade mestadels gå på bandet och köra lite styrka som komplettering. Jag började tappa de sambo kilona som jag hade lagt på mig. Det hela var faktiskt jätteskönt och jag gillade särskilt att gå på bandet. Jag tyckte det var lättare att hålla tempot på bandet jämfört med om man gick på promenad.

Efter en Nya Zeeland resa blev jag väldigt inspirerad av triathlon och uthållighetstävlingar. Inte så att jag ville bli en uthållighetslöpare, men jag ville ta min träning ett steg längre. Där och då i Nya Zeeland började jag springa, eller jag jogga så gott jag nu kunde. I tjugoårsåldern hade jag nämligen också blivit diagnostiserad med förkylnings- och ansträngningsastma. Fördelen med denna diagnos var att jag slutligen förstod varför det var så j-la jobbigt så fort vi skulle springa på idrotten, så jag visste vad jag hade framför mig. Det skulle inte bli lätt, jag vill också helst undvika att ta medicin så mycket som möjligt. Därför fick jag börja lära mig att ta kontroll över min andning. Med tiden har jag lärt mig att hantera den bättre och nu har jag för det mestadels koll på vart min gräns går.

När jag kom hem från min resa fortsatte jag med löpningen. Jag märkte att jag verkligen trivdes med det, det var ett skönt sätt att reda ut tankar, men också att släppa tankar. Jag blev snabbt fast! Jag ställde också snart upp i mitt första lopp. Samtidigt började jag också att cykla till mitt sommarjobb ett par dagar i veckan. En enkel resa på 22 km. Turligt nog bodde i alla fall mina föräldrar i närheten av jobbet. Så det var inte alltid jag cyklade hem samma dag. Jag trivdes verkligen i detta och mådde riktigt bra. En stor höjdpunkt var när jag ställde upp i motionärsklassen på Djurgården Sprint Triathlon. 400 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. När jag först kom dit ville jag nästan bara ge upp och åka hem igen, för alla såg så proffsiga ut. Men jag stannade kvar och tog mig igenom loppet, på en tid som var mycket bättre än vad mitt mål var! Jag var sjukt stolt över mig själv!

Allt var således jättebra, jag hade äntligen hittat mig själv och den sport jag trivdes med. Fördelen med löpning var såklart också att du bara behövde snöra på skorna och sedan ge dig av. En dag ändrades allt då jag inte såg vart jag gick och trampade snett i en grop i asfalten. Vrickade foten tänkte jag, vilade ett tag från löpning och började sen, för att inte ens kunna slutföra min runda. Fram och tillbaka höll jag på, innan jag till slut gick till läkare. Trolig bristning i ledbandet löd domen och jag fick börja hos sjukgymnast igen.

Dock har foten alltid varit svag sedan dess och sedan har jag oturligt nog slagit upp det inte bara en gång utan flera. Bl.a. har jag ramlat nerför trappan i trapphuset vid vår gamla lägenhet. Har också trampat snett i en annan trappa, då jag hade ett par högklackade skor, det var ju bröllop! Stackars de middagsgäster jag (spiknykter!) ramlade in i. Det hela var dråpligt minst sagt!

I samma veva som jag trampade snett blev jag sambo igen, (med Pappa D denna gång) och trots hård rehabträning började kilona smyga sig på igen. Träningen blev aldrig riktigt densamma efter min olycka. Efter ett par år blev jag sedan gravid med Fröken E. Såklart gick jag upp en hel del då också. Kanske framförallt för att jag inte hade en sådan lätt graviditet. Vi hade en del problem, och fick bl.a. göra en del extrakollar och extra ultraljud. I princip blev jag sittande på soffan i 6 månader. De sista tre månaderna hade jag sådan svår foglossning att jag inte ens kunde gå runt kvarteret.

När Fröken E sedan föddes tänkte jag att nu sjutton ska det bli ordning på torpet igen. När hon var halv-året så försökte jag börja springa igen. Under alla dessa år har jag försökt ta mig tillbaka till löpningen, jag har saknat den enormt. Men inte heller nu gick det, mitt knä som har besvärat mig från och till ändå sedan jag slutade med dansen ville inte riktigt.  Nu började en period med läkarbesök, röntgen och sjukgymnast (min sjätte i ordningen!). Slutdomen blev att det är två problem, dels en benpåläggning som sitter precis där ledbandet sitter och dels att mina muskler blev så försvagade under graviditeten att de inte kan hålla knäskålen ordentligt på plats. Slutligen efter ett år (mars i år) fick jag en knäoperation, och här är jag nu. Rehabtränar ännu en gång och försöker ta mig tillbaka till löpningen.

Så nästa gång du möter en löpare som kanske kämpar lite och du småler åt, tänk på detta; det kan vara jag, en småbarnsmamma med en jobbig graviditet bakom sig, med en brokig träningshistoria, med år av ”kan inte, fast jag vill” som rehabtränar för sjätte gången och försöker kämpa på, trots astman! Detta är min historia, vilken är din? /Bokälskande mamman

Att tillbringa lördagskvällen på akuten…

… är aldrig roligt. Allra minst om det handlar om Fröken E! Jag hade precis gjort välling och skulle gå och natta henne, bara hämta vällingen och stänga hennes fönster först. Då hör jag en duns och strax därefter börjar hon gråta och ropa på mamma. När jag kommer dit verkar det som om hon stått i sin lära-gå vagn och trillat handlöst rätt fram, hon blödde rejält från mun och näsa. Tog såklart upp henne och försökte stoppa blodet men det bara rann å rann. Grabbade snabbt telefonen och sprang sen ut och knacka på hos grannen. Grannen har dygnet runt sjukvårdare hos sig, så jag visste att någon skulle öppna. Där fick jag hjälp med att stoppa det värsta och kunna ringa Pappa D som befann sig vid sommarstugan för att laga tak. När det värsta lugnat ner sig kunde jag ringa 1177 och blev då skickad till akuten. Där var det tjockt med folk så efter lite mer än en halvtimme blev vi vidareskickade till jourcentralen istället. Där behövde jag bara vänta en dryg timme innan vi fick komma in. Läkaren som undersökte trodde dock att det inte var någon fara, tänderna verkade sitta, han menade på att det inte verkade som om hon slagit sig kraftigt i huvudet, hon hade ju inte kräkts eller vad jag vet varit avsvimmad. Så det var bara observation som gällde… Stackars Fröken E, hon har svullen näsa och en fet fläskläpp.. Visserligen är hon fortfarande söt som socker, men ser lite ärrad ut… och den här mamman var skärrad, var ju så mycket blod!

 

Nu förhoppningsvis pusta ut lite.../Bokälskande mamman