För ett tag sedan lovade jag att jag en dag skulle jag berätta min bakgrund och historia angående träning. Nu har den dagen kommit. Jag har länge velat lite om att sätta ord på det hela, men på sätt och vis är det också svårt.
När jag var yngre var jag aldrig bekväm i min kropp. Jag var inte särskilt förtjust i idrotten på skolan. Var alltid en av de som blev vald sist och inte bra på någon sport överhuvudtaget. Provade bl.a. på fotboll, men det var inget för mig. I mellanstadiet någon gång började jag dansa, och det trivdes jag med, trots uppvisningarna! Jag dansade Street, funk, Hiphop och jazz. Visserligen höll jag på i närapå 6 år, men på total amatörmässig nivå, en gång i veckan var det. Dock fick jag sluta sedan tack vare mitt knä, som inte trivdes alls i att hoppa upp och ner på golvet. Det låste sig helt enkelt och det var plågsamt när det ”låstes upp” och ofta blev jag haltande ett tag. Där någonstans slutade jag träna.
I tidig tjugoårsålder när jag började gå ut som mest så var det dans som gällde. Jag och mina kompisar ställde oss på dansgolvet direkt, och sedan gick vi inte därifrån innan stället stängde. Samtidigt hade jag också min första vända till en sjukgymnast, tack vare att jag jobbade i sjukvården så fick jag lite problem med rygg och axlar. Jag trivdes faktiskt rätt bra med de övningar jag fick då, styrkeövningar som skulle bygga upp mina muskler lite. Men framförallt var det alltså flera timmars dans per vecka som gällde då. Det slutade då jag blev sambo och började plugga på högskolan. Helt plötsligt hade jag inte tiden eller lusten längre. I mitten av tjugoårsåldern så började jag istället att simma. Dock väldigt sporadiskt, men det var ändå något som tilltalade mig, ingen att tävla med förutom en själv och lugnet som infann sig för varje tag som jag tog.
När jag sedan separerade så började jag gå ofta till gymmet, tillsammans med en kompis. Vi brukade mestadels gå på bandet och köra lite styrka som komplettering. Jag började tappa de sambo kilona som jag hade lagt på mig. Det hela var faktiskt jätteskönt och jag gillade särskilt att gå på bandet. Jag tyckte det var lättare att hålla tempot på bandet jämfört med om man gick på promenad.
Efter en Nya Zeeland resa blev jag väldigt inspirerad av triathlon och uthållighetstävlingar. Inte så att jag ville bli en uthållighetslöpare, men jag ville ta min träning ett steg längre. Där och då i Nya Zeeland började jag springa, eller jag jogga så gott jag nu kunde. I tjugoårsåldern hade jag nämligen också blivit diagnostiserad med förkylnings- och ansträngningsastma. Fördelen med denna diagnos var att jag slutligen förstod varför det var så j-la jobbigt så fort vi skulle springa på idrotten, så jag visste vad jag hade framför mig. Det skulle inte bli lätt, jag vill också helst undvika att ta medicin så mycket som möjligt. Därför fick jag börja lära mig att ta kontroll över min andning. Med tiden har jag lärt mig att hantera den bättre och nu har jag för det mestadels koll på vart min gräns går.
När jag kom hem från min resa fortsatte jag med löpningen. Jag märkte att jag verkligen trivdes med det, det var ett skönt sätt att reda ut tankar, men också att släppa tankar. Jag blev snabbt fast! Jag ställde också snart upp i mitt första lopp. Samtidigt började jag också att cykla till mitt sommarjobb ett par dagar i veckan. En enkel resa på 22 km. Turligt nog bodde i alla fall mina föräldrar i närheten av jobbet. Så det var inte alltid jag cyklade hem samma dag. Jag trivdes verkligen i detta och mådde riktigt bra. En stor höjdpunkt var när jag ställde upp i motionärsklassen på Djurgården Sprint Triathlon. 400 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. När jag först kom dit ville jag nästan bara ge upp och åka hem igen, för alla såg så proffsiga ut. Men jag stannade kvar och tog mig igenom loppet, på en tid som var mycket bättre än vad mitt mål var! Jag var sjukt stolt över mig själv!
Allt var således jättebra, jag hade äntligen hittat mig själv och den sport jag trivdes med. Fördelen med löpning var såklart också att du bara behövde snöra på skorna och sedan ge dig av. En dag ändrades allt då jag inte såg vart jag gick och trampade snett i en grop i asfalten. Vrickade foten tänkte jag, vilade ett tag från löpning och började sen, för att inte ens kunna slutföra min runda. Fram och tillbaka höll jag på, innan jag till slut gick till läkare. Trolig bristning i ledbandet löd domen och jag fick börja hos sjukgymnast igen.
Dock har foten alltid varit svag sedan dess och sedan har jag oturligt nog slagit upp det inte bara en gång utan flera. Bl.a. har jag ramlat nerför trappan i trapphuset vid vår gamla lägenhet. Har också trampat snett i en annan trappa, då jag hade ett par högklackade skor, det var ju bröllop! Stackars de middagsgäster jag (spiknykter!) ramlade in i. Det hela var dråpligt minst sagt!
I samma veva som jag trampade snett blev jag sambo igen, (med Pappa D denna gång) och trots hård rehabträning började kilona smyga sig på igen. Träningen blev aldrig riktigt densamma efter min olycka. Efter ett par år blev jag sedan gravid med Fröken E. Såklart gick jag upp en hel del då också. Kanske framförallt för att jag inte hade en sådan lätt graviditet. Vi hade en del problem, och fick bl.a. göra en del extrakollar och extra ultraljud. I princip blev jag sittande på soffan i 6 månader. De sista tre månaderna hade jag sådan svår foglossning att jag inte ens kunde gå runt kvarteret.
När Fröken E sedan föddes tänkte jag att nu sjutton ska det bli ordning på torpet igen. När hon var halv-året så försökte jag börja springa igen. Under alla dessa år har jag försökt ta mig tillbaka till löpningen, jag har saknat den enormt. Men inte heller nu gick det, mitt knä som har besvärat mig från och till ändå sedan jag slutade med dansen ville inte riktigt. Nu började en period med läkarbesök, röntgen och sjukgymnast (min sjätte i ordningen!). Slutdomen blev att det är två problem, dels en benpåläggning som sitter precis där ledbandet sitter och dels att mina muskler blev så försvagade under graviditeten att de inte kan hålla knäskålen ordentligt på plats. Slutligen efter ett år (mars i år) fick jag en knäoperation, och här är jag nu. Rehabtränar ännu en gång och försöker ta mig tillbaka till löpningen.
Så nästa gång du möter en löpare som kanske kämpar lite och du småler åt, tänk på detta; det kan vara jag, en småbarnsmamma med en jobbig graviditet bakom sig, med en brokig träningshistoria, med år av ”kan inte, fast jag vill” som rehabtränar för sjätte gången och försöker kämpa på, trots astman! Detta är min historia, vilken är din? /Bokälskande mamman
Bokälskandemamman 