21- dagarsutmaningen, hur gick det egentligen?

Nyinköpta träningskläder!

Det är ett tag sedan jag berättade om att jag antagit en 21- dagars utmaning. Utmaningen gick ut på att jag skulle träna eller röra på mig varje dag i 21 dagar. Anledningen till att det är just 21 dagar är att det sägs att det tar 21 dagar för kropp och psyke att vänja sig. Hur gick det då för mig?

Jag tycker faktiskt att det gick väldigt bra. Visserligen så blev det avbrott i träningen för mig då jag, såklart, blev sjuk. Men så fort  jag var frisk så fortsatte jag som att inget hade hänt. Det kändes bra i kroppen, jag kom till den punkten när jag blev otålig och rastlös om jag inte kom iväg och tränade. Länge efter så fortsatte jag att träna flera dagar i veckan. Eftersom jag tränade flera dagar i veckan hade jag plötsligt ett behov av mer träningskläder. Så jag belönade mig själv med en shoppingrunda då jag kunde fylla på garderoben. Det blev träningskläder från Craft. Jag har mycket från Craft och har alltid varit nöjd med det jag har, dessutom hittade jag de blå och röda byxorna för en femtio-lapp stycket! (Egentligen är jag med för det svarta, mer diskreta, men inte sjutton kan jag låta bli att handla ett sådant fynd!). De svarta löpartightsen är dessutom lite fodrade så att jag inte fryser när sommaren nu har övergått till höst. Jag är väldigt nöjd med mina inköp måste jag säga.

Allt var således frid och fröjd, men sedan kom bakslaget.Tyvärr har jag nu inte kunnat springa på tre veckor. Jag har cyklat och gjort en del rehab. Men inte tränat överhuvudtaget på i alla fall två veckor. Det började med läkarens utlåtande om ”början av en bihåleinflammation, ordination kortisonsprej och ingen träning där du uppnår maxpuls på minst en vecka”, men hej, det var ju roligt då!

Jag har fortsatt att vara seg, trött och tung i kroppen och för tillfället verkar det som att en dunderförkylning är på väg att bryta ut, jag låter som en kråka och känner av min förkylningsastma.

Jag fortsätter dock att hålla tummarna, för jag vill träna igen! /Bokälskande mamman

Annons

Transportlöpning

Rosa är egentligen inte min grej. Men skorna funkar om ni förstår vad jag menar.

Som jag nämnde tidigare i veckan så har träning varit en prioritet för mig under veckan. Ändå har jag bara kommit iväg vid ett tillfälle. Igår när jag började lite senare så passade jag på att sätta på mig löpkläderna när jag skulle lämna Fröken E på förskolan. Sedan så transportlöpte jag till förskolan med henne i vagnen. Det var första gången på tre veckor som jag sprang (då jag bl.a. haft början till bihåleinflammation och läkaren hade förbjudit maxpulsträning för mig), så första vändan, till förskolan var tung. Jag kände dessutom av min förkylningsastma. Efter att jag lämnat av henne sprang jag sedan hem. Hemvägen gick enklare, men kände ändå att det var lite svårt att få luft. Smidigt att slå två flugor i en smäll, träning samtidigt som jag lämnade Fröken E till förskolan. Alltid skönt att ha ett träningspass gjort INNAN man kommer till jobbet! Dock har jag idag fått skippa all träning, då jag känner att förkylningen inte har gett sig. Snarare har den börjat sätta sig på rösten. Vill ju inte bli sjuk nu igen!

Håller tummarna! /Bokälskande mamman

Vad är geocaching?

Här hittar min faster en cache som det kort kallas. 

Du använder dig av en GPS för att komma så nära gömman/cachen som du kan, sedan är det bara att börja leta då det alltid finns en felmarginal. Sedan kan ju så klart cachen vara fyndigt gömd också. Här är våran GPS när vi tog vår 500;e cache.

Cacher är ofta gömda på vackra platser, här utsikten från Hovden, Oppdal

Ibland krävs det lite jobb för att ta en cache. Här är Pappa D, Fröken E och jag på väg upp mot toppen på Snohetta utsikt. Ibland kan cacherna vara enklare att ta.

Ännu en vacker plats för en cache i Oppdal, Norge.

Ibland kan det ligga små byten i en cache. Dessa är främst för barnen och är inte värda något, t.ex. kanske du byter en plastfigur mot ett klistermärke. Det finns också särskilda figurer (TB´s och coins) som man kan råka på, dessa har speciella uppdrag som du ska försöka hjälpa till med, främst handlar det om att resa från cache till cache. Här tittar Fröken E efter ett roligt byte till en cache.

Du hamnar ofta på helt fantastiska platser där cacherna är gömda. Det finns en grundregel som säger att du ska gömma cachen på en plats som antingen är väldigt vacker, har historisk betydelse, är sevärd på något sätt, eller kanske har personlig betydelse för dig. Men det finns också cacher som är varken eller.

Pappa D hittar vår 500:e cache. Såklart firade vi!

Pappa D och Fröken E tittar på ett vattenfall vid en riktigt häftig plats där det fanns en cache.

Jag har pratat en del om att vi sysslar med något som kallas för geocaching. Därför tänkte jag berätta lite om vad det är.

Helt kort är Geocaching skattjakt med GPS.

Man kan skaffa ett medlemskap (finns både gratis medlemskap och även sånt du betalar för) på www.geocaching.com där kan du sedan ladda ner koordinater till din GPS. Sedan börjar jakten!

Du tar dig till platsen koordinaterna indikerar och när du är så nära som möjligt är det dags att börja leta. Cachen kan vara väldigt bra kamouflerad, eller vad sägs om skruvar och bultar som är ihåliga?! Oftast är det dock en burk av slaget ”lunchlåda” eller äldre filmburkar. När du hittat cachen/gömman/burken så finns det en loggremsa eller loggbok inuti. Den skriver du ditt cachenamn/alias i. När du sedan kommer hem loggar du på hemsidan att du har hittat gömman.

Väldigt enkelt och väldigt roligt! Det finns olika svårighetsgrader, så för den som vill kan man ta svårare cacher också, cacher där du kanske behöver speciell utrustning såsom klättringsutrustning eller kanske båt. Häromdagen tog ju jag och Pappa D en cache som vi paddlade till. Även barn tycker att det är väldigt roligt att leta burkar. Så det är en jättebra familjeaktivitet. Jag vet också flera pedagoger som använder sig av geocaching i sin undervisning.

För tillfället finns det över 6 miljoner geocachare (de som letar) i världen och det finns

2 167 983 cacher att hitta runt om i världen. Jag kan lova dig att det finns en närmare än du tror! Happy hunting! /Bokälskande mamman

PS. Dag 9 av 21-dagarsutmaningen ägnades åt ett löppass på drygt 5 km. Så tungt idag då benen var helt stumma efter gårdagens hårda rehabpass. Så idag var det nog mest psyket som tränades! DS

Underbara Stendörrens naturreservat

Det kristallklara vattnet!

Barnparadiset!

Härlig kajakpaddling!

Bästa läsutsikten!

Härliga kvällar!

Igår kom vi hem från Stendörrens naturreservat. Älskar verkligen det stället. Vi mötte upp familjemedlemmar som hade hyrt stuga en hel vecka och stannade där en helg. Ingen el, inget rinnande vatten, man fick hämta vatten från pump vid egen brunn, utedass. Så enkelt och så skönt! Härliga varma dagar som varvades med Fröken E´s upptäckarglädje, kajakpaddling, läsning, håva, bada, pluppa stenar från bryggan, glädje, skratt och prat. Varma härliga dagar som sakta gled över till härliga och ljumna sensommarkvällar.

Allt utspelades mot den fantastiska bakgrunden som Stendörren är med sitt kristallklara vatten, båtlivet och kajaker som sakta glider i vattnet. Vågornas skvalpande upp på solvarma klippor, hällar och skrevor som alla var fyllda av soltörstande människor, lapandes den sista sensommarsolen och sommarminnen som lagras inför en lång och mörk vinter.

Helt perfekt helg med andra ord! /Bokälskande mamman

Ps. Dag 5 på 21 dagarsutmaningen; paddla kajak, först med Fröken E,  i mitt knä (eftersom det var en dubbelkajak är sittbrunnarna lite större så det går. Vi fick många blickar där vi kom glidande i vår kajak, med Fröken E i. Träning går att få i en mängd sammanhang, även med familjen i släptåg!). Sedan kunde vi t.o.m få lite barnvaktshjälp och ägnade vår ensamtid åt att paddla kajaken till en annan ö och där logga en geocache. Det kallar jag en perfekt date!

Dag 6 på 21 dagarsutmaningen; visserligen kom inte Fröken E i säng förrän sent igår. Men det är ingen ursäkt, så när klockan var kvart över tio på kvällen snörade jag på mig löparskorna, satte på mig pannlampan och tog ett löparpass. Gick suveränt, var så lätt att jag utökade min sträcka lite! Ds.

 

 

21dagars utmaningen, häng med!

Enkel motivation, dra en när du räknar ned dagar!

Mitt hemmagym består av studsmatta, balansplatta, elastiskt band, hantlar, kettleball, hoppprep, yoga/träningsmatta, boll, trasa till sjukgymnastens ”skridskoövning”, ”vad-de- nu-kallas- för-handlederna, dvd med Poweryoga. Här också med mina nya löparskor från Asics, inköpta på Löplabbet.

Det här med semester och träning hör ju kanske inte ihop för mig då. Två ynkliga gånger gav jag mig iväg på en löptur när vi var iväg! Å andra sidan så gick jag en hel del, särskilt i Norge, så jag har ändå rört mig lite.

Men, det räcker ju inte på långa vägar, så nu har jag tänkt ge mig på en 21 dagarsutmaning. På ett eller annat sätt ska jag röra på mig i 21 dagar. Anledningen till att det just blir 21 dagar, är för att det sägs ju att det är vad som behövs för att ”ställa om hjärnan”. Tanken är som sagt att jag ska röra på mig/träna i 21 dagar. Då jag, vis av erfarenhet, vet hur det blir om man rivstartar och tar i för mycket och då jag känner till skaderisker med för ensidig träning, utan vilodagar, kommer jag att försöka variera mig. Jag kommer ägna mig åt min rehabträning (styrka) både hemma och på gym. Jag kommer ägna mig åt min poweryoga, springa, cykla och simma är tanken och blanda detta med vilodagar då jag endast kommer ta raska promenader.

Dels drar jag en post-it för varje pass, och dels tänkte jag skriva här vad som gjorts, för att motivera mig lite helt enkel!

Dag 1 (idag) Poweryoga samt rehabträning och styrka.

Blir nog bra! Häng med du med! /Bokälskande mamman

Bild via Pinterest.

Träning – min bakgrund och historia.

För ett tag sedan lovade jag att jag en dag skulle jag berätta min bakgrund och historia angående träning. Nu har den dagen kommit. Jag har länge velat lite om att sätta ord på det hela, men på sätt och vis är det också svårt.

När jag var yngre var jag aldrig bekväm i min kropp. Jag var inte särskilt förtjust i idrotten på skolan. Var alltid en av de som blev vald sist och inte bra på någon sport överhuvudtaget. Provade bl.a. på fotboll, men det var inget för mig. I mellanstadiet någon gång började jag dansa, och det trivdes jag med, trots uppvisningarna! Jag dansade Street, funk, Hiphop och jazz. Visserligen höll jag på i närapå 6 år, men på total amatörmässig nivå, en gång i veckan var det. Dock fick jag sluta sedan tack vare mitt knä, som inte trivdes alls i att hoppa upp och ner på golvet. Det låste sig helt enkelt och det var plågsamt när det ”låstes upp” och ofta blev jag haltande ett tag. Där någonstans slutade jag träna.

I tidig tjugoårsålder när jag började gå ut som mest så var det dans som gällde. Jag och mina kompisar ställde oss på dansgolvet direkt, och sedan gick vi inte därifrån innan stället stängde. Samtidigt hade jag också min första vända till en sjukgymnast, tack vare att jag jobbade i sjukvården så fick jag lite problem med rygg och axlar. Jag trivdes faktiskt rätt bra med de övningar jag fick då, styrkeövningar som skulle bygga upp mina muskler lite. Men framförallt var det alltså flera timmars dans per vecka som gällde då. Det slutade då jag blev sambo och började plugga på högskolan. Helt plötsligt hade jag inte tiden eller lusten längre. I mitten av tjugoårsåldern så började jag istället att simma. Dock väldigt sporadiskt, men det var ändå något som tilltalade mig, ingen att tävla med förutom en själv och lugnet som infann sig för varje tag som jag tog.

När jag sedan separerade så började jag gå ofta till gymmet, tillsammans med en kompis. Vi brukade mestadels gå på bandet och köra lite styrka som komplettering. Jag började tappa de sambo kilona som jag hade lagt på mig. Det hela var faktiskt jätteskönt och jag gillade särskilt att gå på bandet. Jag tyckte det var lättare att hålla tempot på bandet jämfört med om man gick på promenad.

Efter en Nya Zeeland resa blev jag väldigt inspirerad av triathlon och uthållighetstävlingar. Inte så att jag ville bli en uthållighetslöpare, men jag ville ta min träning ett steg längre. Där och då i Nya Zeeland började jag springa, eller jag jogga så gott jag nu kunde. I tjugoårsåldern hade jag nämligen också blivit diagnostiserad med förkylnings- och ansträngningsastma. Fördelen med denna diagnos var att jag slutligen förstod varför det var så j-la jobbigt så fort vi skulle springa på idrotten, så jag visste vad jag hade framför mig. Det skulle inte bli lätt, jag vill också helst undvika att ta medicin så mycket som möjligt. Därför fick jag börja lära mig att ta kontroll över min andning. Med tiden har jag lärt mig att hantera den bättre och nu har jag för det mestadels koll på vart min gräns går.

När jag kom hem från min resa fortsatte jag med löpningen. Jag märkte att jag verkligen trivdes med det, det var ett skönt sätt att reda ut tankar, men också att släppa tankar. Jag blev snabbt fast! Jag ställde också snart upp i mitt första lopp. Samtidigt började jag också att cykla till mitt sommarjobb ett par dagar i veckan. En enkel resa på 22 km. Turligt nog bodde i alla fall mina föräldrar i närheten av jobbet. Så det var inte alltid jag cyklade hem samma dag. Jag trivdes verkligen i detta och mådde riktigt bra. En stor höjdpunkt var när jag ställde upp i motionärsklassen på Djurgården Sprint Triathlon. 400 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. När jag först kom dit ville jag nästan bara ge upp och åka hem igen, för alla såg så proffsiga ut. Men jag stannade kvar och tog mig igenom loppet, på en tid som var mycket bättre än vad mitt mål var! Jag var sjukt stolt över mig själv!

Allt var således jättebra, jag hade äntligen hittat mig själv och den sport jag trivdes med. Fördelen med löpning var såklart också att du bara behövde snöra på skorna och sedan ge dig av. En dag ändrades allt då jag inte såg vart jag gick och trampade snett i en grop i asfalten. Vrickade foten tänkte jag, vilade ett tag från löpning och började sen, för att inte ens kunna slutföra min runda. Fram och tillbaka höll jag på, innan jag till slut gick till läkare. Trolig bristning i ledbandet löd domen och jag fick börja hos sjukgymnast igen.

Dock har foten alltid varit svag sedan dess och sedan har jag oturligt nog slagit upp det inte bara en gång utan flera. Bl.a. har jag ramlat nerför trappan i trapphuset vid vår gamla lägenhet. Har också trampat snett i en annan trappa, då jag hade ett par högklackade skor, det var ju bröllop! Stackars de middagsgäster jag (spiknykter!) ramlade in i. Det hela var dråpligt minst sagt!

I samma veva som jag trampade snett blev jag sambo igen, (med Pappa D denna gång) och trots hård rehabträning började kilona smyga sig på igen. Träningen blev aldrig riktigt densamma efter min olycka. Efter ett par år blev jag sedan gravid med Fröken E. Såklart gick jag upp en hel del då också. Kanske framförallt för att jag inte hade en sådan lätt graviditet. Vi hade en del problem, och fick bl.a. göra en del extrakollar och extra ultraljud. I princip blev jag sittande på soffan i 6 månader. De sista tre månaderna hade jag sådan svår foglossning att jag inte ens kunde gå runt kvarteret.

När Fröken E sedan föddes tänkte jag att nu sjutton ska det bli ordning på torpet igen. När hon var halv-året så försökte jag börja springa igen. Under alla dessa år har jag försökt ta mig tillbaka till löpningen, jag har saknat den enormt. Men inte heller nu gick det, mitt knä som har besvärat mig från och till ändå sedan jag slutade med dansen ville inte riktigt.  Nu började en period med läkarbesök, röntgen och sjukgymnast (min sjätte i ordningen!). Slutdomen blev att det är två problem, dels en benpåläggning som sitter precis där ledbandet sitter och dels att mina muskler blev så försvagade under graviditeten att de inte kan hålla knäskålen ordentligt på plats. Slutligen efter ett år (mars i år) fick jag en knäoperation, och här är jag nu. Rehabtränar ännu en gång och försöker ta mig tillbaka till löpningen.

Så nästa gång du möter en löpare som kanske kämpar lite och du småler åt, tänk på detta; det kan vara jag, en småbarnsmamma med en jobbig graviditet bakom sig, med en brokig träningshistoria, med år av ”kan inte, fast jag vill” som rehabtränar för sjätte gången och försöker kämpa på, trots astman! Detta är min historia, vilken är din? /Bokälskande mamman

Rehab-rapport

För drygt tre kilometer sedan… 😉

Med snart tre månader sedan min knäoperation så tänkte jag avlägga en kvartalsrapport över min rehab-träning. 😉

Är precis hemkommen från en trekilometersrunda. Var ett tag sedan, så det var lite motigt i början, men gick bättre på slutet och nu känner jag mig riktigt pigg. Får se hur det känns imorgon, då har jag ett slitigt och tungt pass hos min sjukgymnast också. Sist jag hade sprungit dagen innan kunde jag knappt göra något alls hos sjukgymnasten, så det var väl inte så genomtänkt kanske. Men jag blev så sugen när Pappa D tog en runda, så när han kom tillbaka så gav jag mig ut!

Annars måste jag säga att det går bra hos sjukgymnasten och i vardagen också. Det opererade knäet bråkar knappt alls längre och jag kan göra saker som jag inte kunde tidigare. Det är bara det andra knäet som bråkar, men det dröjer nog innan det är lika illa som det första knäet. Så jag tror inte jag kommer få operation på det inom snar framtid, kanske på ålderns höst… 😉 Men det är fortfarande en bit kvar innan jag är där jag vill vara.

Men en sak är klar, jag behöver verkligen byta ut mina löparskor, de är rejält slitna nu. Så nästa besök hos föräldrarna är nog ett besök i närmaste älskade Löplabbet affär självskrivet!

Under tiden är det bara att kämpa på! /Bokälskande mamman

 

Det här med att lugna ner sig

Ibland när jag blir lite ivrig så kan det vara svårt att liksom hejda sig och lugna ner sig. Så blev (återigen) fallet efter att jag äntligen fick på med löparkläderna igen! I förrgår var jag ju ute och sprang, äntligen kunde jag springa igen. Jag började känna mig som mig själv igen, självklart fick jag ju mersmak. Därför var jag också ute och sprang igår, detta efter att även varit till min sjukgymnast och gjort mina övningar och testat lite nya maskiner. Tror ni jag lyssnade på mina varningsklockor som ringde? Tror ni jag för ett ögonblick tänkte ”Nej, men jag kanske ska ta en lugn start, särskilt med tanke på att jag har ont i halsen och kroppen är lite, lite hängig.” Nejnej, här tänker man istället; ”Härligt, nu kör vi på!”

Betala har jag fått göra idag, så ont i halsen och huvudet (och härlig träningsvärk för den delen också) och har fått ta det riktigt lugnt (måste ju orka jobba imorgon). Hela familjen har förövrigt varit sega, och när Fröken E tog sin tupplur, passade även jag och Pappa D å att ta en tupplur. När sedan Fröken E vaknade och kom in till oss, somnade vi alla om igen och sov totalt tre timmar!! Det händer ju liksom inte, Fröken E brukar ALDRIG sova så länge på dagen inte ens när hon var spädbarn! Men det var nog välbehövligt för hela familjen! Fick mig att reflektera över att jag har haft så många förkylningar på sistone. Än är inte den ena knappt över innan det är dags för nästa. Måste ju nästan vara Fröken E´s förskolebaciller! Eller något..

Så, nu är jag OTÅLIG (hatar att vara tvingad till att ta det lugnt!) och får väl vänta ett tag innan jag får ge mig ut igen.

Men lite armhävningar medan man gör popcorn till kvällens ishockeymatch funkar väl? Eller? /Bokälskande mamman

Löparkläderna kom på igen

Idag kom löparkläderna på. Nästan två månader efter min knäoperation var det dags att testa hur det höll. Och det höll bra! Själva löpningen var väl sådär, men det spelar ingen roll, stolt är jag, den korta 3 kilometers rundan till trots! Min historia får jag berätta en annan dag.

Glad och nöjd! /Bokälskande mamman

Bokälskande mamman läser; Heja heja!

Återigen suttit i älskade hörnan, med nygammal kudde från Serholt.

Heja, heja! av Martina Haag.

Har i helgen läst Martina Haags ”Heja, heja!” och är för tillfället så peppad! Jag gillar verkligen Martinas lättsamma och sköna stil. De krönikor och böcker som jag har läst av Martina har alltid fallit mig i smaken och såklart har jag också hejat på makarna Haag i ”På spåret”! Så det var ju inte alltför förvånande att jag också skulle gilla ”Heja, Heja!” som ju handlar om löpning vilket verkligen är min grej. Jag fattar verkligen den känslan Martina Haag får när hon äntligen, efter alla dessa år hittar den träning som passar henne bäst! För det var nämligen exakt den känsla som jag fick när jag själv började springa för drygt 7 år sedan. Och den känslan saknar jag eftersom det var nästan 6 år sedan jag var helt skadefri och löpningen har kommit och gått sporadiskt i mitt liv sedan dess. Men åh, vad jag längtar tillbaka till den härliga frihetskänslan!

Boken handlar om att Martina hittar sin träning, löpningen och hur hon på arton månader går från att ha orkat springa tolv minuter till att springa Venedigs marathon Boken är skriven i samma lättsamma och sköna stil som innan. Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än att man läser orden som rinner lika lätt som en härligt, stillsamt porlande bäck och gör att den blir en riktig sidvändare. Känslan som boken lämnar mig är otroligt peppade och jag bara längtar tills jag kan börja springa igen, jag håller tummarna så hårt att knäoperationen funkade. Min målbild är fortfarande känslan av att springa med lättsamma steg längs stadens kaj vid solnedgång. Förmodligen kommer jag ha Martina Haags röst i huvudet; heja, heja!

Titel; Heja, heja!

Författare; Martina Haag

Förlag; Piratförlaget

ISBN; 978-91-642-0389-2

Gillar du också löpning? Läs den! /Bokälskande mamman