När det liksom får duga…

IMG_6085

Höstljung på balkongen..

Ibland kommer det sådana där dagar. Dagar när man kanske är så trött så att man skulle kunna somna stående. Dagar när det bara är kaos och kris på jobbet. Dagar när man inte plockar upp det där pusslet som ligger på golvet för att man helt enkelt inte ids, dagar när man tar till genvägar vid matlagningen för att allt blev sent. Dagar när det är mycket stök och gnäll för att ens kunna komma utanför förskolans dörrar. Dagar när det där rehabpasset på gymmet känns sådär för att man är så trött, orkar inte fokusera och köra fullt ut. Ni vet sådana dagar va?

Det är sådana dagar som jag känner att det får helt enkelt duga! Det behöver inte vara extremt tip top och ibland får det helt enkelt, ja duga. Rehabpasset blev i alla fall gjort, maten stod på bordet, visserligen lite senare, pusslet ligger kvar till imorgon och trots gnäll och gråt kan man ändå mysa senare, snusa lite i nacken medan ens älskade dotter sitter i knät och lyssnar på en saga, eller tre.

Dagen får liksom duga och vara bra ändå. Framförallt måste vi vara modiga nog att låta det duga och inte vara besvikna, känna att man inte räcker till och känna det som något sorts misslyckande.

Denna dagen ett liv! /Bokälskande mamman

Annonser

21- dagarsutmaningen, hur gick det egentligen?

IMG_6055

Nyinköpta träningskläder!

Det är ett tag sedan jag berättade om att jag antagit en 21- dagars utmaning. Utmaningen gick ut på att jag skulle träna eller röra på mig varje dag i 21 dagar. Anledningen till att det är just 21 dagar är att det sägs att det tar 21 dagar för kropp och psyke att vänja sig. Hur gick det då för mig?

Jag tycker faktiskt att det gick väldigt bra. Visserligen så blev det avbrott i träningen för mig då jag, såklart, blev sjuk. Men så fort  jag var frisk så fortsatte jag som att inget hade hänt. Det kändes bra i kroppen, jag kom till den punkten när jag blev otålig och rastlös om jag inte kom iväg och tränade. Länge efter så fortsatte jag att träna flera dagar i veckan. Eftersom jag tränade flera dagar i veckan hade jag plötsligt ett behov av mer träningskläder. Så jag belönade mig själv med en shoppingrunda då jag kunde fylla på garderoben. Det blev träningskläder från Craft. Jag har mycket från Craft och har alltid varit nöjd med det jag har, dessutom hittade jag de blå och röda byxorna för en femtio-lapp stycket! (Egentligen är jag med för det svarta, mer diskreta, men inte sjutton kan jag låta bli att handla ett sådant fynd!). De svarta löpartightsen är dessutom lite fodrade så att jag inte fryser när sommaren nu har övergått till höst. Jag är väldigt nöjd med mina inköp måste jag säga.

Allt var således frid och fröjd, men sedan kom bakslaget.Tyvärr har jag nu inte kunnat springa på tre veckor. Jag har cyklat och gjort en del rehab. Men inte tränat överhuvudtaget på i alla fall två veckor. Det började med läkarens utlåtande om ”början av en bihåleinflammation, ordination kortisonsprej och ingen träning där du uppnår maxpuls på minst en vecka”, men hej, det var ju roligt då!

Jag har fortsatt att vara seg, trött och tung i kroppen och för tillfället verkar det som att en dunderförkylning är på väg att bryta ut, jag låter som en kråka och känner av min förkylningsastma.

Jag fortsätter dock att hålla tummarna, för jag vill träna igen! /Bokälskande mamman

Bokälskande mamman läser; Mannen som ville bli vuxen

IMG_4767

Danny Wallace; Mannen som ville bli vuxen

För ett tag sedan så läste jag klart ”Mannen som ville bli vuxen”. Boken, en humoristisk biografi, handlar om den resa som Danny Wallace gör genom sitt förflutna när han upplever sin trettioårskris. Wallace har ångest för att fylla trettio, särskilt med tanke på de stora förändringar som han nyligen har upptäckt att han omedvetet har genomgått. Han är nygift, har flyttat och bytt kompisölen på puben mot söndagsbrunch och caféer. Han t.o.m anställer hantverkare och har prydnadskuddar!

När han sedan går igenom en låda med gamla barndomsminnen som hans föräldrar har skickat hittar han sin gamla adressbok, den han bara skrev in sina bästa vänner i. De är tolv till antalet och av en eller annan anledning har han inte kontakt med dem längre. Wallace börjar fundera på hur det kommer sig? Vad gör de nuförtiden? Har de också trettioårskriser? Och vad skulle de säga om han hörde av sig?

Wallace beslutar sig för att leta reda på alla dessa vänner och genom boken får vi följa honom på hans strapatser runt världen i jakten på sina gamla vänner. Plötsligt befinner han sig i Los Angeles, Berlin, Sydney och Tokyo, allt för att hitta sina vänner!

Boken är en humoristisk skildring över denna resa genom både det förflutna och i nutiden. Vi får följa Danny Wallace på hans resa där han försöker hitta sin väg här i livet. Jag tycker att jag kan dra vissa paralleller mellan Wallace och Tony Parsons i det att båda behandlar livskriser på ett humoristiskt sätt.

Genom boken får man själv funderingar på gamla vänner och vad de sysslar med nuförtiden…

Titel; Mannen som ville bli vuxen

Författare; Danny Wallace

Förlag; Bonnierpocket

ISBN; 978 91 7429 132 2

/Bokälskande mamman

PS. 21-dagarsutmaningen går bra, igår tog jag en rask promenad och idag har jag gjort ett rehabpass på gymmet samt cyklat en liten tur på drygt 3 km tillsammans med Pappa D och Fröken E. Vi tog nämligen 4 geocacher. DS.

Underbara Stendörrens naturreservat

IMG_5688Det kristallklara vattnet!

IMG_5733.2Barnparadiset!

IMG_5654Härlig kajakpaddling!

IMG_5659Bästa läsutsikten!

eldHärliga kvällar!

Igår kom vi hem från Stendörrens naturreservat. Älskar verkligen det stället. Vi mötte upp familjemedlemmar som hade hyrt stuga en hel vecka och stannade där en helg. Ingen el, inget rinnande vatten, man fick hämta vatten från pump vid egen brunn, utedass. Så enkelt och så skönt! Härliga varma dagar som varvades med Fröken E´s upptäckarglädje, kajakpaddling, läsning, håva, bada, pluppa stenar från bryggan, glädje, skratt och prat. Varma härliga dagar som sakta gled över till härliga och ljumna sensommarkvällar.

Allt utspelades mot den fantastiska bakgrunden som Stendörren är med sitt kristallklara vatten, båtlivet och kajaker som sakta glider i vattnet. Vågornas skvalpande upp på solvarma klippor, hällar och skrevor som alla var fyllda av soltörstande människor, lapandes den sista sensommarsolen och sommarminnen som lagras inför en lång och mörk vinter.

Helt perfekt helg med andra ord! /Bokälskande mamman

Ps. Dag 5 på 21 dagarsutmaningen; paddla kajak, först med Fröken E,  i mitt knä (eftersom det var en dubbelkajak är sittbrunnarna lite större så det går. Vi fick många blickar där vi kom glidande i vår kajak, med Fröken E i. Träning går att få i en mängd sammanhang, även med familjen i släptåg!). Sedan kunde vi t.o.m få lite barnvaktshjälp och ägnade vår ensamtid åt att paddla kajaken till en annan ö och där logga en geocache. Det kallar jag en perfekt date!

Dag 6 på 21 dagarsutmaningen; visserligen kom inte Fröken E i säng förrän sent igår. Men det är ingen ursäkt, så när klockan var kvart över tio på kvällen snörade jag på mig löparskorna, satte på mig pannlampan och tog ett löparpass. Gick suveränt, var så lätt att jag utökade min sträcka lite! Ds.

 

 

21dagars utmaningen, häng med!

IMG_5600Enkel motivation, dra en när du räknar ned dagar!

IMG_5597Mitt hemmagym består av studsmatta, balansplatta, elastiskt band, hantlar, kettleball, hoppprep, yoga/träningsmatta, boll, trasa till sjukgymnastens ”skridskoövning”, ”vad-de- nu-kallas- för-handlederna, dvd med Poweryoga. Här också med mina nya löparskor från Asics, inköpta på Löplabbet.

Det här med semester och träning hör ju kanske inte ihop för mig då. Två ynkliga gånger gav jag mig iväg på en löptur när vi var iväg! Å andra sidan så gick jag en hel del, särskilt i Norge, så jag har ändå rört mig lite.

Men, det räcker ju inte på långa vägar, så nu har jag tänkt ge mig på en 21 dagarsutmaning. På ett eller annat sätt ska jag röra på mig i 21 dagar. Anledningen till att det just blir 21 dagar, är för att det sägs ju att det är vad som behövs för att ”ställa om hjärnan”. Tanken är som sagt att jag ska röra på mig/träna i 21 dagar. Då jag, vis av erfarenhet, vet hur det blir om man rivstartar och tar i för mycket och då jag känner till skaderisker med för ensidig träning, utan vilodagar, kommer jag att försöka variera mig. Jag kommer ägna mig åt min rehabträning (styrka) både hemma och på gym. Jag kommer ägna mig åt min poweryoga, springa, cykla och simma är tanken och blanda detta med vilodagar då jag endast kommer ta raska promenader.

Dels drar jag en post-it för varje pass, och dels tänkte jag skriva här vad som gjorts, för att motivera mig lite helt enkel!

Dag 1 (idag) Poweryoga samt rehabträning och styrka.

Blir nog bra! Häng med du med! /Bokälskande mamman

tränaBild via Pinterest.

Träning – min bakgrund och historia.

inspiration

För ett tag sedan lovade jag att jag en dag skulle jag berätta min bakgrund och historia angående träning. Nu har den dagen kommit. Jag har länge velat lite om att sätta ord på det hela, men på sätt och vis är det också svårt.

När jag var yngre var jag aldrig bekväm i min kropp. Jag var inte särskilt förtjust i idrotten på skolan. Var alltid en av de som blev vald sist och inte bra på någon sport överhuvudtaget. Provade bl.a. på fotboll, men det var inget för mig. I mellanstadiet någon gång började jag dansa, och det trivdes jag med, trots uppvisningarna! Jag dansade Street, funk, Hiphop och jazz. Visserligen höll jag på i närapå 6 år, men på total amatörmässig nivå, en gång i veckan var det. Dock fick jag sluta sedan tack vare mitt knä, som inte trivdes alls i att hoppa upp och ner på golvet. Det låste sig helt enkelt och det var plågsamt när det ”låstes upp” och ofta blev jag haltande ett tag. Där någonstans slutade jag träna.

I tidig tjugoårsålder när jag började gå ut som mest så var det dans som gällde. Jag och mina kompisar ställde oss på dansgolvet direkt, och sedan gick vi inte därifrån innan stället stängde. Samtidigt hade jag också min första vända till en sjukgymnast, tack vare att jag jobbade i sjukvården så fick jag lite problem med rygg och axlar. Jag trivdes faktiskt rätt bra med de övningar jag fick då, styrkeövningar som skulle bygga upp mina muskler lite. Men framförallt var det alltså flera timmars dans per vecka som gällde då. Det slutade då jag blev sambo och började plugga på högskolan. Helt plötsligt hade jag inte tiden eller lusten längre. I mitten av tjugoårsåldern så började jag istället att simma. Dock väldigt sporadiskt, men det var ändå något som tilltalade mig, ingen att tävla med förutom en själv och lugnet som infann sig för varje tag som jag tog.

När jag sedan separerade så började jag gå ofta till gymmet, tillsammans med en kompis. Vi brukade mestadels gå på bandet och köra lite styrka som komplettering. Jag började tappa de sambo kilona som jag hade lagt på mig. Det hela var faktiskt jätteskönt och jag gillade särskilt att gå på bandet. Jag tyckte det var lättare att hålla tempot på bandet jämfört med om man gick på promenad.

Efter en Nya Zeeland resa blev jag väldigt inspirerad av triathlon och uthållighetstävlingar. Inte så att jag ville bli en uthållighetslöpare, men jag ville ta min träning ett steg längre. Där och då i Nya Zeeland började jag springa, eller jag jogga så gott jag nu kunde. I tjugoårsåldern hade jag nämligen också blivit diagnostiserad med förkylnings- och ansträngningsastma. Fördelen med denna diagnos var att jag slutligen förstod varför det var så j-la jobbigt så fort vi skulle springa på idrotten, så jag visste vad jag hade framför mig. Det skulle inte bli lätt, jag vill också helst undvika att ta medicin så mycket som möjligt. Därför fick jag börja lära mig att ta kontroll över min andning. Med tiden har jag lärt mig att hantera den bättre och nu har jag för det mestadels koll på vart min gräns går.

När jag kom hem från min resa fortsatte jag med löpningen. Jag märkte att jag verkligen trivdes med det, det var ett skönt sätt att reda ut tankar, men också att släppa tankar. Jag blev snabbt fast! Jag ställde också snart upp i mitt första lopp. Samtidigt började jag också att cykla till mitt sommarjobb ett par dagar i veckan. En enkel resa på 22 km. Turligt nog bodde i alla fall mina föräldrar i närheten av jobbet. Så det var inte alltid jag cyklade hem samma dag. Jag trivdes verkligen i detta och mådde riktigt bra. En stor höjdpunkt var när jag ställde upp i motionärsklassen på Djurgården Sprint Triathlon. 400 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. När jag först kom dit ville jag nästan bara ge upp och åka hem igen, för alla såg så proffsiga ut. Men jag stannade kvar och tog mig igenom loppet, på en tid som var mycket bättre än vad mitt mål var! Jag var sjukt stolt över mig själv!

Allt var således jättebra, jag hade äntligen hittat mig själv och den sport jag trivdes med. Fördelen med löpning var såklart också att du bara behövde snöra på skorna och sedan ge dig av. En dag ändrades allt då jag inte såg vart jag gick och trampade snett i en grop i asfalten. Vrickade foten tänkte jag, vilade ett tag från löpning och började sen, för att inte ens kunna slutföra min runda. Fram och tillbaka höll jag på, innan jag till slut gick till läkare. Trolig bristning i ledbandet löd domen och jag fick börja hos sjukgymnast igen.

Dock har foten alltid varit svag sedan dess och sedan har jag oturligt nog slagit upp det inte bara en gång utan flera. Bl.a. har jag ramlat nerför trappan i trapphuset vid vår gamla lägenhet. Har också trampat snett i en annan trappa, då jag hade ett par högklackade skor, det var ju bröllop! Stackars de middagsgäster jag (spiknykter!) ramlade in i. Det hela var dråpligt minst sagt!

I samma veva som jag trampade snett blev jag sambo igen, (med Pappa D denna gång) och trots hård rehabträning började kilona smyga sig på igen. Träningen blev aldrig riktigt densamma efter min olycka. Efter ett par år blev jag sedan gravid med Fröken E. Såklart gick jag upp en hel del då också. Kanske framförallt för att jag inte hade en sådan lätt graviditet. Vi hade en del problem, och fick bl.a. göra en del extrakollar och extra ultraljud. I princip blev jag sittande på soffan i 6 månader. De sista tre månaderna hade jag sådan svår foglossning att jag inte ens kunde gå runt kvarteret.

När Fröken E sedan föddes tänkte jag att nu sjutton ska det bli ordning på torpet igen. När hon var halv-året så försökte jag börja springa igen. Under alla dessa år har jag försökt ta mig tillbaka till löpningen, jag har saknat den enormt. Men inte heller nu gick det, mitt knä som har besvärat mig från och till ändå sedan jag slutade med dansen ville inte riktigt.  Nu började en period med läkarbesök, röntgen och sjukgymnast (min sjätte i ordningen!). Slutdomen blev att det är två problem, dels en benpåläggning som sitter precis där ledbandet sitter och dels att mina muskler blev så försvagade under graviditeten att de inte kan hålla knäskålen ordentligt på plats. Slutligen efter ett år (mars i år) fick jag en knäoperation, och här är jag nu. Rehabtränar ännu en gång och försöker ta mig tillbaka till löpningen.

Så nästa gång du möter en löpare som kanske kämpar lite och du småler åt, tänk på detta; det kan vara jag, en småbarnsmamma med en jobbig graviditet bakom sig, med en brokig träningshistoria, med år av ”kan inte, fast jag vill” som rehabtränar för sjätte gången och försöker kämpa på, trots astman! Detta är min historia, vilken är din? /Bokälskande mamman

Rehab-rapport

IMG_4390För drygt tre kilometer sedan… 😉

Med snart tre månader sedan min knäoperation så tänkte jag avlägga en kvartalsrapport över min rehab-träning. 😉

Är precis hemkommen från en trekilometersrunda. Var ett tag sedan, så det var lite motigt i början, men gick bättre på slutet och nu känner jag mig riktigt pigg. Får se hur det känns imorgon, då har jag ett slitigt och tungt pass hos min sjukgymnast också. Sist jag hade sprungit dagen innan kunde jag knappt göra något alls hos sjukgymnasten, så det var väl inte så genomtänkt kanske. Men jag blev så sugen när Pappa D tog en runda, så när han kom tillbaka så gav jag mig ut!

Annars måste jag säga att det går bra hos sjukgymnasten och i vardagen också. Det opererade knäet bråkar knappt alls längre och jag kan göra saker som jag inte kunde tidigare. Det är bara det andra knäet som bråkar, men det dröjer nog innan det är lika illa som det första knäet. Så jag tror inte jag kommer få operation på det inom snar framtid, kanske på ålderns höst… 😉 Men det är fortfarande en bit kvar innan jag är där jag vill vara.

Men en sak är klar, jag behöver verkligen byta ut mina löparskor, de är rejält slitna nu. Så nästa besök hos föräldrarna är nog ett besök i närmaste älskade Löplabbet affär självskrivet!

Under tiden är det bara att kämpa på! /Bokälskande mamman